när man vet att det är värt väntan.
Stressa in i saker.
Alltid gjort.
För oh yes det känns ju så fantastiskt just då och man vill att hela världen ska veta det. Här o nu. Alla ska höra.
Sen blir det ju oftast pannkaka av allt.
Jag slängde två år av mitt liv på att stressa in i något, att skynda långsamt fanns inte.
Men det känns annorlunda nu. Som om det är värt all väntan. som om jag tillomed väntat på detta längre än det pågått. Det har väntat på rätt tillfälle och baskemig, det är så värt det.
småsteg och försiktighet. Trygghet på ett sätt jag inte kännt förut.
Trots kliandet i fingrarna och rastlösheten, trots hur hjärtat bara vill explodera vissa dagar, intalar jag mig att det är värt det, värt väntan.
om att må och prioritera tid
Just nu mår jag bara så fantastiskt bra.
Det var så längesen jag mådde så som jag mår nu.
Men det känns nästan som om man måste be om ursäkt för att man faktiskt mår bra.
Som att det är få förunnat att faktisk känna sig lyckliga rakt igenom.
Spenderar tid med människor som får mig att få kramp i smilgroparna , spenderar mindre tid med människor som inte verkar kunna , eller vilja kanske, höra av sig. Tidsbrist eller att ta sig tid är ett återkommande ämne.
Detta gäller både mig och andra runt om.
Lycklig är jag, men känner även av att energi till att lösa inre konflikter, eller konflikter med andra inte finns.
Är fortfarande bräcklig på insidan.
Bilder från 2 omgångar av rättegångar har etsat sig på näthinnan och dyker oinbjudet upp i tid och otid.
Funderar på att ta tag i det och gå och prata med nån riktig hjärnskrynklare om kriser som passerat under det år som gick för fort.
Men energin finns inte. Lägger all fokus på att innerligt njuta av min må bra känsla som ändå tar över det fula.
