sprickorna i fasaden
Den där känslan som uppstår när nån påpekar en brist,som ett skämt givetvis.
Men man kan inte skaka av sig det,för att det är sant.
När man ifrågasätter hur man ändrar sig,inte högt,utan för sig själv.
Det som sas etsar sig fast och självförtroendet är tyvärr inte på topp just nu.
Och jag får vara kryptisk,för det är min blogg.
December- we don't agree
December.
Saker har vart konstiga so far.
-
Kom igång med stämplingen. Yey och nej.Yey för att det faktiskt kom igång, med tanke på akassans fart så räknade jag med nästa år , och nej för att min ersättning lika snabbt försvann pga arbetsförmedlingen är ,hör och häpna, nötter.
-
Min hyresvärd bestämde sig för att höja hyran.
ovärt med tanke på föregående statement och att det är så snålt med saker som görs i lägenheten, som när dom byggde ut balkongerna, varför är dom fortfarande samma storlek som innan? Varför försvinner varmvattnet när man tappat upp halva badkaret och upptäcker att detär kallare än ett isbjörnsrövahål? Mysko.
-
Räkningar.Alltså. Är det verkligen nödvändigt att skicka så många till mig?:-PSammanställning av detta då är väl att rent ekonomiskt så går det åt fanders .MEN.Ja det måste ju vara ett men också.December är förbaskat fint också.I år har jag mina barn över hela julhelgen och över min dotters 8 årsdag.Och det är inte så lite det att göra glädjeskutt och tuffa highfives för.För att inte tala om att Kärleken tog med mig till Budapest i tre dagar.Ny luft i lungorna och laddning av batterierna så att jag klarar mig ett bra tag.Den sidan av livet kan inte kännas bättre än bäst.
Vackert ffs.Julafton står för dörren.Granen är klädd. paketen klara.Maten inhandlad.Nyårsafton då?jomen visst , att jobba 44 timmar på 4 dagar kan inte bli bättre.Det sjuka är att jag inte är ironisk.Bra så.
gränslös.
Gränslös kärlek.
Oavsett vad nån säger så finns det ingen större kärlek än den jag har för dessa två.
Ingenting kan ändra på det.
Inga elaka ord om obetydliga saker, jag vet att jag gör det bästa jag kan för dom och ingenting kan ändra på att dom är mina barn och jag är deras mamma.
så det så.
klagomur
Så vart ska man gnälla ur sig då om inte här?
När man vill ringa och säga godnatt till sina barn och x:et tycker att det inte lämpar sig just då.
Nackdelarna med varannan vecka vårdnad är många,främst kanske att man missar ens barns halva uppväxt.
Man missar varannan julafton och ibland bådas födelsedagar.
Hade en vän som för något år sen kläckte ur sig "ja men det är ju ditt fel att det tog slut med honom".
Hon insåg ju snarast vad hon sagt och ångrade sig. Men iaf,klantigt sagt som fan.
Med mitt fel menades att det var jag som ville separera.
Så ja, på så sätt är det väl mitt fel att jag bara har mina barn varannan vecka då.
Men ändå, det värker och svider i mammahjärtat när man inte kan ringa när man vill,krama dom när man vill eller fråga hur skoldagen varit. Man missar halva livet och ja, det gör ont.
Så jag gnäller ur mig här,där man förhoppningsvis inte trampar på tår av o nämna x och allt med det o göra.
Övrigt då?
jobbar mycket ocg lutar år plugg i vår.
Inte bestämt hurvida jag känner för det än. Det blitr nog bra.
rätt.
Något bra måste jag gjort, för hur annars hittade han sig in i mitt liv.
Aldrig har någon behandlat mig eller barnen så bra, eller fått oss att må så bra.
Allting jag tidigare trodde jag visste om Kärlek måste varit lite på låtsas eller halvhjärtade försök till kärlek.
Det är först nu jag tycker mig känna att, ja fan, det måste vara såhär det ska kännas på riktigt.
Det måste vara det här som dom som hittat rätt känner.
Jag vill inte veta annat än det här.
Ärligt talat så kan inte hårda ord från andra, som inte vet vad det är han får mig känna, såra.
Sopar det under mattan,slår dövörat till och tänker bara att det inte kan kännas mera rätt.
jodåsåatte.
Helgen som gick bjöd på skratt o galej o götet.
Trots fint sällskap de senaste dagarna så har känslorna stormat vilt.
Mammahjärat har fått tagit smällar och tårkanalerna har svämmat över av hårda oförtjänta ord.
Tydligen kan vissa sjunka hur lågt som helst och inte bry sig om hur mycket ord verkligen kan såra.
Jag ifrågasätter mig själv om han som kastar sten i glashus har rätt,men innerst inne vet jag ju att han har så jävla fel gällande det han säger.
Men det gör ont ändå. Kanske för att jag faktiskt gör så gott jag kan och vet att han har så fel.
Även andra delar av hjärtat har fått sig törnar och jag blir bara trött på mig själv.
Hjärnspöken tittar fram och det grönögda monstret kallat svartsjuka och osäkerhet visar sin fula sida.
Som sagt blir trött på mig själv.
Men antar att när man tycker så mycket om någon och känner att man hittat rätt så blir man nästan rädd för de känslorna och ja,lite taggig mot andra.
Antar att tidigare erfarenheter satt sina spår och jag vet att jag har mer bagage än andra, bagage gjort av små fina barn men ändå.
Tänker dock stoppa alla hjärnspöken och andra fula känslor nån annanstans för att bara njuta av det fina istället.
Det är ju ändå dom som räknas.
då biter vi ihop lite mer.
Men ja, det vore ändå skönt om det kunde vara lite lättare. Just saying.
visar världen fulfingret
Jodå, vissa dagar får man det.
Dagra då vissa saker på jobbet träffar rätt in i hjärtat och lite för nära en själv och man saknar sin lillebror och det stockar sig i halsen, och man försöker vara jobbprffsig trots att man egentligen har lust att låsa in sig på toan o böla en stund:P
Eller då det är för mycket månad kvar i slutet av pengarna och man känner att oavsett hur många jobbpass man tackar ja till så tjänar det inte ett skit till för det är just nu ett ekorrhjul av dåligt flow av mer utgifter än inkomst.
Lite av allt gör att det just nu blåser mer motvind än medvind.
Det är okej att gå hem till sin mor och bryta ihop, eller hellre gömma sig med ett paket glass i soffan än att gå och träna.Världen får se fulfingret oftare än tummen upp nu.
Tackolov för alla fina människor runt om. Dom som håller en flytande när även världen visar sin fulaste sida.
Egna barn och andras ungar
Dag 1.
Stormamman är och hälsar på med alla sina vildar.
Mina vildar och hennes vildar leker.
Hennes minsta fyller snart 1 och är sådär sockersöt som bara 1 åringar kan vara. skitglad för allt.
Verkligen allt , lådor med påsar till burkar med färgglada lock.Allt.
Underbara ljuvliga unge.
Och visst svider det lite i mamma hjärtat och ett sug skapas i bebistarmen efter en liiiiten till.
Jag menar, dom är ju så små och söta. Glada och bekymmerslösa.
Dag 2.
Lillherket tar med kompis hem från dagis. Två sjövilda 5 åringar, fulla av bus och till mitt ogillande, ett och annat svärord. Dagen i sin helhet består av för lite respekt,för höga ljud, för lite lyssnande,och stor irritation.
Från min sida då. Dom hade nog bara roligt:p
Så efter upprepade försök till nån form av lydnad, suckar jag och mättar bebistarmssug med 3 koppar kaffe och 2 alvedon.
Bebisar är mysigt. Och jag har alltid velat haft tre.
Men kanske jag just nu bara har just det, bebissug och inte barnsug?
Leker ändå med tanken och tycker nog ändå tre är ett bra tal .
Sen är det ju såklart skillnad på ens egna barn och andras ungar :)
Man har nog mer tålamod med sina egna barn. Kanske. Okej, ibland .
Den där "vi" känslan och hur livet rätar på sig.
Sträcker stolt på mig när jag får skryta för andra om han som förgyllt mitt liv.
Han får mig må så bra och det är roligt när människor runt om säger att jag ser så mycket gladare ut nu än förut.
Tänker att för nåt år sedan så var det mesta lite kaos och inte minst det som kallas för kärleksliv.
Undrar nu i efterhand varför jag så envist höll fast vid något som jag vet att jag borde låtit vara när det var slut.
Kan känna nu hur dum jag måste varit som trodde att det var så det skulle vara, så man var mot varandra, i ett förhållande. Att det bara var på den andras villkor och att om det faktiskt var bra ibland så var det ju bra.
Livet rätar upp sig och jag är så jäkla mycket lyckligare nu.
Sen får det ju gärna trilla in ett fast jobb snarast för det här med tim.vik tar på både energi och ekonomi.
Men det andra då, förutom jobb, jäkligt bra grej det.
Så glad för han som sätter sol på grå vardag.
Det jag gjort, borde göra, har och vill ha
Gjort.
*Hetsätit Dumlekolor så att jag blivit tjock i halsen(och mer runt magen).
*Även förnyat träningskortet på friskis, Behövs förklaring?
Tycker föregående uttalande säger det mesta om det va ? Point taken.
*Jobbat ca 46 timmar under en enda helg.
*Sökt 10 jobb under 3 veckor för att hitta ett jobb där jag slipper jobba 46 timmar på en helg.
(Stormtrivs dock på nuvarande jobb så det har inget med nåt o göra.)
Borde göra.
*Skaffa karaktär gällande sötsaker. (men det är ju så jävla gott).
*Skaffa större lägenhet.
*Hitta ett jobb. NU. Helst igår.
*Sluta slösa energi på människor som så gärna tar den.
Har.
*Fina barn som säger att jag är världens bästa mamma när jag verkligen känner mig som skit.
*En fantastisk karl som gör att livet blivit så mycket bättre.
*Två jobb. Timvikkar på båda. Nöjd med det? Not so much.
*Stökigt. Vad gör jag om dagarna egentligen?
Vill ha.
*Jobb. Nu. Helst igår.
*En lång jävla semester. Helst där det är varmt.
*Mer plats i jeansen. Därav karaktär och därav friskiskort.
*Mer tid med barnen, mindre tid med andra, mer tid helt enkelt.
Summan av kardemumman?
Jag är väl inte helt nöjd med allt just nu och tycker det borde vända snart.
Punkt.
om saknaden
När jag var 18 fyllda så flyttade jag hemifrån, lämnade bråken, alkoholen och det där.
Men iomed det så lämnade jag honom också.
Det var inte fören flera år senare som han en gång , på fyllan, berättade att han tyckt att jag övergett honom,
Att jag lämnade honom efter och ensam. Kvar i det där jobbiga.
Efter det samtalet blev vi nära varandra.
Dagar som dessa saknar jag min lillebror så mycket att det värker.
Vi kan inte ringa varandra längre när vi vill.
Inte prata om vanliga saker. Jag får inte träffa honom när jag vill.
Jag får inte krama min lilla lillebror när jag vet att han mår dåligt.
Bakom tunga murar sitter han och där ska han sitta närmaste 7 åren.
Det går inte att sätta ord på saknaden av honom.
Eller hur jag innan tog för givet att han alltid kommer vara i närheten.
Av året som gått har jag lärt mig att inte ta någon för givet.
Men det är som det är och vi gör alla det bästa vi kan för att acceptera situationen som den är.
vänja oss vid en gång varannan månad besök och telefonsamtal på söndagar.
Men helvete, vad jag saknar dej min lillebror idag.
Dom som är nåt.
När jag skilde mig , nu snart 4 år sedan, så hade jag någon att falla på.
Han va yngre,lammkött, och han fanns där så jag slapp känna efter hur det kändes egentligen.
Men givetvis var det där bara en rebound, eller en väg ut. En ursäkt .
Även det tog slut och när det tog slut så föll jag utan nån att falla på.
Sorgen från mitt misslyckade äktenskap kom över mig och jag i princip gav upp allt som man bör göra.
Maten bestod av kaffe o cigaretter. Räkningar kom och lades på hög,oöppnade i nån låda, och ja, jag var nog mer kolli än levande.
Jag minns dagen då hon kom hem till mig. Tittade på mig, och undrade "vad fan jag höll på med".
Hon satte på kaffe, öppnade alla räkningar,såg till att dom betalades,såg till att allt annat styrdes upp . sen lagade hon mat till mig, Hon väckte mig från dvalan jag valt att vara i de senaste veckorna som passerat.
Med sitt "Nu får du för fan skärpa till dej, du är bättre än det här"- mantra så pusslade hon i hop mig.
En del vänner vet man bara vart man har. Man vet att dom går genom eld och man vet att det är dom som hjälper dej upp när du träffat botten.
Man behöver människor runt sig som är så. Dom som är nåt när det är helt åt helvete och när dom man trott skulle vara där, väljer att visa sina rätta sidor, eller väljer vara där då det bara är roligt och soligt.
Oavsett vilken sorts förhållande man har, vänskap eller kärlek, vill man ha någon som står ut med dina värsta sidor, håller huvudet vid ytan när du bara vill sluta simma, som får dej skratta så du gråter och låter dej gråta när det behövs. Någon som pallar trycket för både stormvind och solsken.
Man ska välja med omsorg. Behålla dom som står starka. Dom som går ,låt dom gå.
Som det är nu, oavsett relationsstatus,vän eller kärleken, så är jag så lycklig att ha såna människor runt mig som jag tycker så mycket om.
Det är ju dom som är mitt klister genom allt.
Fina människor.
när man vet att det är värt väntan.
Stressa in i saker.
Alltid gjort.
För oh yes det känns ju så fantastiskt just då och man vill att hela världen ska veta det. Här o nu. Alla ska höra.
Sen blir det ju oftast pannkaka av allt.
Jag slängde två år av mitt liv på att stressa in i något, att skynda långsamt fanns inte.
Men det känns annorlunda nu. Som om det är värt all väntan. som om jag tillomed väntat på detta längre än det pågått. Det har väntat på rätt tillfälle och baskemig, det är så värt det.
småsteg och försiktighet. Trygghet på ett sätt jag inte kännt förut.
Trots kliandet i fingrarna och rastlösheten, trots hur hjärtat bara vill explodera vissa dagar, intalar jag mig att det är värt det, värt väntan.
om att må och prioritera tid
Just nu mår jag bara så fantastiskt bra.
Det var så längesen jag mådde så som jag mår nu.
Men det känns nästan som om man måste be om ursäkt för att man faktiskt mår bra.
Som att det är få förunnat att faktisk känna sig lyckliga rakt igenom.
Spenderar tid med människor som får mig att få kramp i smilgroparna , spenderar mindre tid med människor som inte verkar kunna , eller vilja kanske, höra av sig. Tidsbrist eller att ta sig tid är ett återkommande ämne.
Detta gäller både mig och andra runt om.
Lycklig är jag, men känner även av att energi till att lösa inre konflikter, eller konflikter med andra inte finns.
Är fortfarande bräcklig på insidan.
Bilder från 2 omgångar av rättegångar har etsat sig på näthinnan och dyker oinbjudet upp i tid och otid.
Funderar på att ta tag i det och gå och prata med nån riktig hjärnskrynklare om kriser som passerat under det år som gick för fort.
Men energin finns inte. Lägger all fokus på att innerligt njuta av min må bra känsla som ändå tar över det fula.
Hanteras varligt
Tror att känslan att försöka sätta ord på andra känslor ledde mig tillbaka till bloggen.
Det svämmar över på insidan och måste ventileras och rensas.
Så efter 1 1/2 år och sedan ett återfall på 6 månader senare så bröt jag mig ur den onda cirkeln av att vara någon annan till lags. Av att vara där när rockstjärnan ville eller behövde. Jag slutade slutligen upp med att försöka laga honom och insåg att det enda jag behövde laga var mig själv.
Nu efteråt då man står över det färdiglagda pusslet, och ser hur jävla många pusselbitar som inte passade in, som man liksom tryckte dit för att få dom att passa, det är då man ser hur fucked up det var.
Utan dom som stod starka och reste mig när jag bara ville vara kvar i det där ekorrhjulet hade det aldrig gått.
Ni är så vackra mina vänner.
Kan inte räkna timmar eller sms som Benjamin syrsa stått ut med min klagosång, gett mig råd bara för att nästa dag höra att jag var tillbaks i huset igen.
Vilken idiot jag vart. Jag säger att jag slösat tid. Han vänder på det och säger att jag istället har lärt mig. Ny erfarenhet och att jag nu vet bättre.
Han gör mig stark. Fina människa.
Jag vet att jag är starkare och vet bättre nu. Men som en bieffekt av min dåliga vana så har min tillit för andra försvunnit. Men jag jobbar på det. Jag blir bättre på att lita på ord.
Försöker dock alltid lista ut om det är baktankar bakom vackra ord , försöker syna bluffen.
Men som sagt jag jobbar på att bli bättre.
Musik på det .
om känslomässig trasighet.
Han öser komplimanger och kärleksprat över hela mig. Som att stå i spöregn.
Och jag hör men tar på mig regnkappa, fram med paraply och helst in under tak .För att bygga skydd.
För att inte hamna i en zon där man plockar ned skydd o sen blir sårad igen.
Och han påpekar titt o tätt, troligtvis omedvetet att , att han önskar jag kunde öppna mig mer.
Och jag vill och när jag gör det , också försöker skapa spöregn så lyckas jag sällan och tycker mest det liknar ett litet duggande sommaregn jämfört med hans oändliga förråd av kärleksord.
Jag vill tro att jag kommer bli bra och hel.
Och att jag kommer kunna ta åt mig av hur han rör vid mitt hjärta. Vill tro att någongång kommer han nå ändå fram och jag kommer sluta försöka skydda mig och bara lita på att det här på riktigt.
Och jag hör men tar på mig regnkappa, fram med paraply och helst in under tak .För att bygga skydd.
För att inte hamna i en zon där man plockar ned skydd o sen blir sårad igen.
Och han påpekar titt o tätt, troligtvis omedvetet att , att han önskar jag kunde öppna mig mer.
Och jag vill och när jag gör det , också försöker skapa spöregn så lyckas jag sällan och tycker mest det liknar ett litet duggande sommaregn jämfört med hans oändliga förråd av kärleksord.
Jag vill tro att jag kommer bli bra och hel.
Och att jag kommer kunna ta åt mig av hur han rör vid mitt hjärta. Vill tro att någongång kommer han nå ändå fram och jag kommer sluta försöka skydda mig och bara lita på att det här på riktigt.
När man kan skratta åt att man gråtit.
Jag o vitamin pratar om hur vi gråtit i dagar.
Hur påsarna under ögonen växte och hur det där onda växte.Och så skrattar vi.
Skrattar åt stora tunga påsar under ögonen,
åt viljan att bockera dörren för denna någon som rivit upp ett sår som är svårläkt, åt hur mycket man har älskat. Jag skrattar så jag får tårar i ögonen åt hur patetiskt det verkar vara i dagsläget och hur det då var att världen slutade fungera.
Vi inser att livet går vidare, att finns det en finns det flera, att det blir vackert igen.
Inser att det måste få ta tid .och att tiden inte läker ALLA sår .
Och jag ber om ursäkt för EMO bilden.
ville bara markera liksom va jag pratar om.
inte igår sen sist va?
När skrev jag här sist?
Nytt försök att skriva utan att censurera mig, utan att komplicera och tala fritt .
Mycket har hänt, för mycket för att sätta ord på.
2011 va året som rövknullade mig.
2012 ska bli bättre.eller nåt .
Jag har fått mig ett samvete, alltså, jag hade ju någon form av samvete innan, men en egen benjamin syrsa figur som konstigt nog vekar mentalt äldre än vad han är.Han har turen att plocka upp mina misstag, försöka få i mig lite vett o lyckas oftast. ibland. sällan, men han gör tappra försök.
Även en kvinnlig variant på mitt jobb har tagit på sig rollen som mitt bättre vetande och hon gjorde så pass stort intryck att det blowed my mind och jag faktiskt lyssnade. hör o häpna.
Så klumpen i magen har krymt och jag har raderat dåliga saker och valt bort det där som jag blir ledsen av.
Minnen är fina men även dessa väljs bort för att ge plats till större och bättre saker.
Mer plats för fina vänner, fina människor.
Mer plats till någon form av verklighet istället för den fantasin som tog upp all tankekraft.
Även fröken svår verkar ha hittat lycka och våren som kommer inom kort kommer kanske bli en fin en...
Att göra om och göra rätt.
Efter jobbet så åkte jag dit. Till huset.
Det var hej, och jomen bra och såklart undvika ögonkontakt i den mån det går.
För det där är jobbigt fortfarande. Att se honom i ögonen . för jag har sett dom för många gånger och det bränner fortfarande lite inombords när jag möter dom.
Sen raffsade jag ned saker i lådor och i samma stund som han åkte så svämmade tårkanalerna över som så många gånger förr i detta hus.
Det är över nu tänkte jag när jag i klassiskt dramaqueen stuk la nyckeln bredvid honom på terassen när han kom tillbaka. Imorgon bär det av till min nya lägenhet. Som har renoverats och rustats upp. Förbättras under en månads tid. Precis som jag. Jag försöker sakta renovera upp mig och bygga upp, göra om o göra rätt.
Bli som ny.
Det blir nog bra det här som jag och tant gunnarsson säger när det är lite motvind och det borde kännas bra fast det inte gör det. Det blir nog bra. Det ska bli bra.
Imorgon ; Nystart.
Musik på det.
