Dance Sing Love Live

Dag 1.

Stormamman är och hälsar på med alla sina vildar.

Mina vildar och hennes vildar leker.

Hennes minsta fyller snart 1 och är sådär sockersöt som bara 1 åringar kan vara. skitglad för allt.

Verkligen allt , lådor med påsar till burkar med färgglada lock.Allt.

Underbara ljuvliga unge.

Och visst svider det lite i mamma hjärtat och ett sug skapas i bebistarmen efter en liiiiten till.

Jag menar, dom är ju så små och söta. Glada och bekymmerslösa.

 

Dag 2.

Lillherket tar med kompis hem från dagis. Två sjövilda 5 åringar, fulla av bus och till mitt ogillande, ett och annat svärord. Dagen i sin helhet består av för lite respekt,för höga ljud, för lite lyssnande,och stor irritation.

Från min sida då. Dom hade nog bara roligt:p

Så efter upprepade försök till nån form av lydnad, suckar jag och mättar bebistarmssug med 3 koppar kaffe och 2 alvedon.

 

Bebisar är mysigt. Och jag har alltid velat haft tre.

Men kanske jag just nu bara har just det, bebissug och inte barnsug?

Leker ändå med tanken och tycker nog ändå tre är ett bra tal .

 

Sen är det ju såklart skillnad på ens egna barn och andras ungar :)

Man har nog mer tålamod med sina egna barn. Kanske. Okej, ibland .

 

Sträcker stolt på mig när jag får skryta för andra om han som förgyllt mitt liv.

Han får mig må så bra och det är roligt när människor runt om säger att jag ser så mycket gladare ut nu än förut.

Tänker att för nåt år sedan så var det mesta lite kaos och inte minst det som kallas för kärleksliv.

Undrar nu i efterhand varför jag så envist höll fast vid något som jag vet att jag borde låtit vara när det var slut.

Kan känna nu hur dum jag måste varit som trodde att det var så det skulle vara, så man var mot varandra, i ett förhållande. Att det bara var på den andras villkor och att om det faktiskt var bra ibland så var det ju bra.

 

 

Livet rätar upp sig och jag är så jäkla mycket lyckligare nu.

Sen får det ju gärna trilla in ett fast jobb snarast för det här med tim.vik tar på både energi och ekonomi.

Men det andra då, förutom jobb, jäkligt bra grej det.

Så glad för han som sätter sol på grå vardag.

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag var 18 fyllda så flyttade jag hemifrån, lämnade bråken, alkoholen och det där.

Men iomed det så lämnade jag honom också.

Det var inte fören flera år senare som han en gång , på fyllan, berättade att han tyckt att jag övergett honom,

Att jag lämnade honom efter och ensam. Kvar i det där jobbiga.

Efter det samtalet blev vi nära varandra.

 

Dagar som dessa saknar jag min lillebror så mycket att det värker.

Vi kan inte ringa varandra längre när vi vill.

Inte prata om vanliga saker. Jag får inte träffa honom när jag vill.

Jag får inte krama min lilla lillebror när jag vet att han mår dåligt.

Bakom tunga murar sitter han och där ska han sitta närmaste 7 åren.

 

Det går inte att sätta ord på saknaden av honom.

Eller hur jag innan tog för givet att han alltid kommer vara i närheten.

Av året som gått har jag lärt mig att inte ta någon för givet.

Men det är som det är och vi gör alla det bästa vi kan för att acceptera situationen som den är.

vänja oss vid en gång varannan månad besök och telefonsamtal på söndagar.

 

Men helvete, vad jag saknar dej min lillebror idag.

 

När jag skilde mig , nu snart 4 år sedan, så hade jag någon att falla på.

Han va yngre,lammkött, och han fanns där så jag slapp känna efter hur det kändes egentligen.

Men givetvis var det där bara en rebound, eller en väg ut. En ursäkt .

Även det tog slut och när det tog slut så föll jag utan nån att falla på.

Sorgen från mitt misslyckade äktenskap kom över mig och jag i princip gav upp allt som man bör göra.

Maten bestod av kaffe o cigaretter. Räkningar kom och lades på hög,oöppnade i nån låda, och ja, jag var nog mer kolli än levande.

Jag minns dagen då hon kom hem till mig. Tittade på mig, och undrade "vad fan jag höll på med".

Hon satte på kaffe, öppnade alla räkningar,såg till att dom betalades,såg till att allt annat styrdes upp . sen lagade hon mat till mig, Hon väckte mig från dvalan jag valt att vara i de senaste veckorna som passerat.

Med sitt "Nu får du för fan skärpa till dej, du är bättre än det här"- mantra så pusslade hon i hop mig.

 

En del vänner vet man bara vart man har. Man vet att dom går genom eld och man vet att det är dom som hjälper dej upp när du träffat botten.

Man behöver människor runt sig som är så. Dom som är nåt när det är helt åt helvete och när dom man trott skulle vara där, väljer att visa sina rätta sidor, eller väljer vara där då det bara är roligt och soligt.

Oavsett vilken sorts förhållande man har, vänskap eller kärlek, vill man ha någon som står ut med dina värsta sidor, håller huvudet vid ytan när du bara vill sluta simma, som får dej skratta så du gråter och låter dej gråta när det behövs. Någon som pallar trycket för både stormvind och solsken.

Man ska välja med omsorg. Behålla dom som står starka. Dom som går ,låt dom gå.

 

Som det är nu, oavsett relationsstatus,vän eller kärleken, så är jag så lycklig att ha såna människor runt mig som jag tycker så mycket om.

Det är ju dom som är mitt klister genom allt.

Fina människor.