om känslomässig trasighet.
Och jag hör men tar på mig regnkappa, fram med paraply och helst in under tak .För att bygga skydd.
För att inte hamna i en zon där man plockar ned skydd o sen blir sårad igen.
Och han påpekar titt o tätt, troligtvis omedvetet att , att han önskar jag kunde öppna mig mer.
Och jag vill och när jag gör det , också försöker skapa spöregn så lyckas jag sällan och tycker mest det liknar ett litet duggande sommaregn jämfört med hans oändliga förråd av kärleksord.
Jag vill tro att jag kommer bli bra och hel.
Och att jag kommer kunna ta åt mig av hur han rör vid mitt hjärta. Vill tro att någongång kommer han nå ändå fram och jag kommer sluta försöka skydda mig och bara lita på att det här på riktigt.
När man kan skratta åt att man gråtit.
Jag o vitamin pratar om hur vi gråtit i dagar.
Hur påsarna under ögonen växte och hur det där onda växte.Och så skrattar vi.
Skrattar åt stora tunga påsar under ögonen,
åt viljan att bockera dörren för denna någon som rivit upp ett sår som är svårläkt, åt hur mycket man har älskat. Jag skrattar så jag får tårar i ögonen åt hur patetiskt det verkar vara i dagsläget och hur det då var att världen slutade fungera.
Vi inser att livet går vidare, att finns det en finns det flera, att det blir vackert igen.
Inser att det måste få ta tid .och att tiden inte läker ALLA sår .
Och jag ber om ursäkt för EMO bilden.
ville bara markera liksom va jag pratar om.
inte igår sen sist va?
När skrev jag här sist?
Nytt försök att skriva utan att censurera mig, utan att komplicera och tala fritt .
Mycket har hänt, för mycket för att sätta ord på.
2011 va året som rövknullade mig.
2012 ska bli bättre.eller nåt .
Jag har fått mig ett samvete, alltså, jag hade ju någon form av samvete innan, men en egen benjamin syrsa figur som konstigt nog vekar mentalt äldre än vad han är.Han har turen att plocka upp mina misstag, försöka få i mig lite vett o lyckas oftast. ibland. sällan, men han gör tappra försök.
Även en kvinnlig variant på mitt jobb har tagit på sig rollen som mitt bättre vetande och hon gjorde så pass stort intryck att det blowed my mind och jag faktiskt lyssnade. hör o häpna.
Så klumpen i magen har krymt och jag har raderat dåliga saker och valt bort det där som jag blir ledsen av.
Minnen är fina men även dessa väljs bort för att ge plats till större och bättre saker.
Mer plats för fina vänner, fina människor.
Mer plats till någon form av verklighet istället för den fantasin som tog upp all tankekraft.
Även fröken svår verkar ha hittat lycka och våren som kommer inom kort kommer kanske bli en fin en...
